AC/DC om 11 timmar!
Vaknade i morse av en känsla att ha försovit mig. Det första jag tänkte på: Ska jag jobba idag? Vad ska jag göra idag? jag ska göra något idag. Och sen kom den varma känslan som en bas genom kroppen då jag kom på att vi ska till Götet idag :) Riktigt härligt! Man förstår nog det inte riktigt förrän dem spelar sista låten och det är dags att gå hem igen. Jag har tyvärr glömt min kamera hemma hos Philip, men jag hoppas för alla pengar i världen att Rille tar med sig sin!
Philip ligger och sover, han inser nog inte att jag ska sticka, eller så skiter han i vilket. Kan inte riktigt komma underfund med honom ibland, vad han vill, vad han känner osv. Det har inte blivit lättare sedan han ryckte in då man absolut inte förstår vad för helvete han går igenom. Visst, han tjatar ju ut ämnet för allt som jag pratar om har också på något sätt hänt i lumpen, så då avbryter han mig som en äkta Jensen och pratar om sitt istället som om mitt inte var så viktigt. Sen när jag berättar (och då är jag jävligt arg) hur jag känner så blir han som en hundvalp och skäms. (Beror på hur situationen har varit annars tjabbar han vidare ändå) Så jag låter honom sova. Tycker han att det är viktigare än att spendera de sista timmarna med mig så fine. Man är inte värd mer än ett lakan.
Men ja. skitsamma.
Nu ska jag ta och göra lite frukost till mig själv. Måste ta tag i dieten igen. Man har slarvat en del känner jag och är på väg mot de gamla vanorna. Inte bra alls. Så jag ska göra en nutrilette till mig och sedan packa ner ett par jeans och en tröja, sen är jag klar för avfärd! Göttans!!!
Ibland undrar jag varför han dog. Om det var viljan som stog slut eller om kroppen bara sa stopp. Ibland undrar jag hur det varit om han slutat i tid och levt idag. Ibland undrar jag om han kände sig lika sviken av mig som jag av honom? Ibland undrar jag hur det varit om han fortfarande varit i livet och hjälpt mig renovera, han hade uppskattat det. Ibland ser jag framför mig hans första möte med Philip när han inser att han står framför mannen i sin dotters liv. Jag ser framför mig ett helt annorlunda liv om allt tagit en längre sväng och bromsat ner lite. Inget normalt liv, men ett tryggare liv. Någon jag kan titta på fotboll på lördagar med, någon som hjälpt mig här hemma. Någon som visat mig världen så jag hade uppskattat den. Visst har jag varit med om allt det där med honom. Men det var innan man visste att man skulle få nytta av det. Kommer jag ner i Europa känner jag igen mig, jag är hemma och jag vet vart jag är någonstans, jag kan renovera själv för jag varit med när han gjort det och hjälpt till. Men det där sista lilla tumtrycket, handslaget har jag inte och kommer aldrig att ha så länge han ligger nere i jorden. Jag har kommit till en punkt i livet där jag bestämmer vilka jag vill ha kontakt med och inte är det dem som svikit mig. Jag har klippt av en bit från pappa för frågorna kommer ändå aldrig besvaras.
Jag har ett kort från hans begravning. På fyra syskon 13, 19, 20 och 23 år gamla. Jag tyckte att de tre äldsta var vuxna, jag såg dem aldrig gråta för jag själv var förtvivlad. De är lika gamla som jag är idag. Jag skulle vilja veta deras känslor, deras tankar när de begravde sin pappa. Det var allas pappa, men samtidigt inte. Alla hade sin version och min var kanske en aning romantiserad. Men det var den bilden jag hade i huvudet då och den har fortfarande etsat fast sig på näthinnan. Jag kan inte glömma hjälten.
Bra start på dagen och vara deprimerad. Bra jobbat Titti.
Philip ligger och sover, han inser nog inte att jag ska sticka, eller så skiter han i vilket. Kan inte riktigt komma underfund med honom ibland, vad han vill, vad han känner osv. Det har inte blivit lättare sedan han ryckte in då man absolut inte förstår vad för helvete han går igenom. Visst, han tjatar ju ut ämnet för allt som jag pratar om har också på något sätt hänt i lumpen, så då avbryter han mig som en äkta Jensen och pratar om sitt istället som om mitt inte var så viktigt. Sen när jag berättar (och då är jag jävligt arg) hur jag känner så blir han som en hundvalp och skäms. (Beror på hur situationen har varit annars tjabbar han vidare ändå) Så jag låter honom sova. Tycker han att det är viktigare än att spendera de sista timmarna med mig så fine. Man är inte värd mer än ett lakan.
Men ja. skitsamma.
Nu ska jag ta och göra lite frukost till mig själv. Måste ta tag i dieten igen. Man har slarvat en del känner jag och är på väg mot de gamla vanorna. Inte bra alls. Så jag ska göra en nutrilette till mig och sedan packa ner ett par jeans och en tröja, sen är jag klar för avfärd! Göttans!!!
Ibland undrar jag varför han dog. Om det var viljan som stog slut eller om kroppen bara sa stopp. Ibland undrar jag hur det varit om han slutat i tid och levt idag. Ibland undrar jag om han kände sig lika sviken av mig som jag av honom? Ibland undrar jag hur det varit om han fortfarande varit i livet och hjälpt mig renovera, han hade uppskattat det. Ibland ser jag framför mig hans första möte med Philip när han inser att han står framför mannen i sin dotters liv. Jag ser framför mig ett helt annorlunda liv om allt tagit en längre sväng och bromsat ner lite. Inget normalt liv, men ett tryggare liv. Någon jag kan titta på fotboll på lördagar med, någon som hjälpt mig här hemma. Någon som visat mig världen så jag hade uppskattat den. Visst har jag varit med om allt det där med honom. Men det var innan man visste att man skulle få nytta av det. Kommer jag ner i Europa känner jag igen mig, jag är hemma och jag vet vart jag är någonstans, jag kan renovera själv för jag varit med när han gjort det och hjälpt till. Men det där sista lilla tumtrycket, handslaget har jag inte och kommer aldrig att ha så länge han ligger nere i jorden. Jag har kommit till en punkt i livet där jag bestämmer vilka jag vill ha kontakt med och inte är det dem som svikit mig. Jag har klippt av en bit från pappa för frågorna kommer ändå aldrig besvaras.
Jag har ett kort från hans begravning. På fyra syskon 13, 19, 20 och 23 år gamla. Jag tyckte att de tre äldsta var vuxna, jag såg dem aldrig gråta för jag själv var förtvivlad. De är lika gamla som jag är idag. Jag skulle vilja veta deras känslor, deras tankar när de begravde sin pappa. Det var allas pappa, men samtidigt inte. Alla hade sin version och min var kanske en aning romantiserad. Men det var den bilden jag hade i huvudet då och den har fortfarande etsat fast sig på näthinnan. Jag kan inte glömma hjälten.
Bra start på dagen och vara deprimerad. Bra jobbat Titti.
Kommentarer
Trackback
