Gråter
Köpte två säsonger av OTH i måndes och jag har väl aldrig gråtit så här mycket på länge! Sen att det är säsongstart på Grey´s Anatomy och att George är hjärndöd gör ju inte saken bättre! Saknar Philip riktigt mycket och jag är så glad att han är hemma redan till helgen! Tyvärr jobbar jag och slutar inte förrän nio på fredag så vi kommer inte ses så mycket.. Men han ska vara här hemma och hjälpa Mats och fixa ramen till tegelväggen så allt kommer bli klart!
kanske tjatar, men jag har världens bästa ansvarig i bakeoffen. Trots åldersskillnad så pratar vi som om där inte var någon. Att någon som hon har kommit in i min värld är guld värt.
Känner ni igen den där klumpen i magen man får när något är fel eller när man går igenom något hemskt? Jag hatar den, känner att den kommer allt oftare just nu och jag vill gömma mig under täcket, vakna upp i mitt gröna rum i Sbg, vara tretton år och inte gå till skolan den dagen, hoppa över den dagen bara. Jag vet exakt vad jag gjorde hela den dagen, som om jag redan visste att han skulle dö. Jag vet vilken musik som spelades på radion på väg in till sjukhuset, säkert flera timmar efter han dött och vi var de sista som fick reda på det. Jag hatar människorna som "glömde" bort mig och min mamma. Jag hatar personerna som inte bjöd in min mamma till fikan efter begravningen och jag kommer aldrig förlåta dem för den smärtan de gav mig. Personerna ger mig ångest flera gånger om året och det är jag som känner mig som skurken. Jag borde antagligen säga allt det här nästa gång jag hälsar på, men jag vet inte om det blir en nästa gång. Jag måste prata med någon iallafall och fråga vad fan de tänkte på. De tänkte inte alls.
kanske tjatar, men jag har världens bästa ansvarig i bakeoffen. Trots åldersskillnad så pratar vi som om där inte var någon. Att någon som hon har kommit in i min värld är guld värt.
Känner ni igen den där klumpen i magen man får när något är fel eller när man går igenom något hemskt? Jag hatar den, känner att den kommer allt oftare just nu och jag vill gömma mig under täcket, vakna upp i mitt gröna rum i Sbg, vara tretton år och inte gå till skolan den dagen, hoppa över den dagen bara. Jag vet exakt vad jag gjorde hela den dagen, som om jag redan visste att han skulle dö. Jag vet vilken musik som spelades på radion på väg in till sjukhuset, säkert flera timmar efter han dött och vi var de sista som fick reda på det. Jag hatar människorna som "glömde" bort mig och min mamma. Jag hatar personerna som inte bjöd in min mamma till fikan efter begravningen och jag kommer aldrig förlåta dem för den smärtan de gav mig. Personerna ger mig ångest flera gånger om året och det är jag som känner mig som skurken. Jag borde antagligen säga allt det här nästa gång jag hälsar på, men jag vet inte om det blir en nästa gång. Jag måste prata med någon iallafall och fråga vad fan de tänkte på. De tänkte inte alls.
Kommentarer
Trackback
